I dag hade vi första träffen med föräldragruppen. Vi har tur att vår grupp leds av vår barnmorska, eftersom vi båda trivs väldigt bra med henne. Hon är en rak och ärlig människa. Som har ett varmt hjärta och känslan är att hon har en stor erfarenhet av gravida föräldrar och förlossningar. Jag ska väl erkänna att jag inte alltid tycker lika som henne och inte alltid följer hennes råd. Vet inte om det är positivt eller negativt, men det är nog så jag är som person. Jag har ännu inte fått någon känsla av gruppen, men är otroligt glad att Ida och Fredrik är i samma grupp.
För min del, är nog inte föräldragruppen lika viktig inför förlossningen, som jag tror att den är för Henrik. Ibland tror jag att deras smärta blir lika stor som kvinnans, vi har inget val att bara låta det som händer att hända, medan mannen får stå och se på. Jag skulle nog vara en hemsk person att ha med på förlossningen, om det inte var jag som skulle föda.
Det har varit så mycket sista veckorna, att jag knappt har hunnit tänka på att vi är gravida och sådant som ska förberedas. I dag blev det mer påtagligt att det inte alls är långt borta.
Jag är inte alls orolig för själva förlossningen. Självklart är jag rädd för att det ska bli mardrömslika komplikationer, men jag är inte rädd för smärtan, tiden, kroppen eller hur jobbigt det kommer att vara. För mig finns det ingen anledning att fundera över förlossningen, jag kan inte styra min kropp eller förloppet av hur vår lilla tuss ska få se ljuset. Jag står fortfarande fast vid att jag inte vill ha någon bedövning, förutom lustgas och jag vill gärna inte att en kniv skär i mig. Ett kejsarsnitt kommer bara att bli aktuellt om det är en fara för tussens liv. En del går och oroar sig inför förlossningen långt innan man är gravid och hela graviditeten, tanken på att föda barn har aldrig skrämt mig. Men vem vet, kanske är det jag som kommer att stå där vid förlossningens entré; skaka som ett asplöv och be på mina bara knän om att få ryggmärgsbedövning. Allt kan hända.
Efter föräldragruppen gick jag och tränade dansaerobic. Det kändes bra i kroppen och det var roligt. Däremot fick jag ännu ett bevis på att jag har blivit så disträ av att vara gravid. Jag glömmer saker hela tiden och känner mig allmänt på en annan plats. Sista 10 minuterna tappade jag all koncentration och därav försvann all koreografi, jag kom knappt ihåg vad jag gjorde för en sekund sedan. En mycket lustig känsla, men tydligen är det rätt vanligt.
Nu ska jag dricka te i soffan med den finaste mannen av alla.
Det var premiär för mig på det nya och redan älskade redskapet i köket, Kitchen Aid. Henriks föräldrars underbara julklapp.
