Min älskade momma.

I går kväll ringde min mamma och jag hörde på en gång att det hade hänt något. Min momma hade ramlat ute och var på väg in med ambulansen. Det var ett misstänkt lårbensbrott. Jag och Henrik gick på Maxi, köpte en Allas och choklad och gick sedan till akutmottagningen. Där vi fick träffa henne. Det blev en kort stund och hon hade då varit på röntgen, så mer visste vi inte. Momma ringde alldeles nyss, eftersom hon hade fått meddelande om att jag hade ringt. Benet var av, men låg rätt, så nu har de satt in spikar (eller vad det heter?!). Momma lät så trött, så hon orkade bara säga att hon var på avdelningen igen. Jag blir så ledsen och orolig. För egentligen ingenting, hennes ben kommer förhoppningsvis att läka ihop fint. Ändå faller jag i tårar. Samma var i går när vi kom in i rummet på akuten i går, jag blev så ledsen. Och det känns så löjligt. Men jag tror att mina tårar beror på att jag vet att vår tid på jorden är begränsad och jag älskar min momma så högt, att jag inte vill inse att vi kommer att behöva ta farväl en dag. Hon har alltid varit där med sin varma famn och sin vackra, varma tunna, men lite skrynkliga hand som håller i min. Det gjorde den även i går. Låt mig aldrig glömma hur den känns. Kärlek. Omtanke. Värme. Trygghet. Sådana saker som inte går att beskriva i ord hur man känner.