tisdag 3 juli 2012

Det är sorg i hjärtat.

Det är med sorg i hjärtat jag inleder den här dagen. Jag grät när jag la mig, när jag cyklade och nu på bussen. Det hände i går kväll, på bara någon sekund. Hon attackerade Vilja så hon föll på golvet och bet över kinden och ögat. Det var hemskt. Så fruktansvärt. Vilja blev så rädd. Jag kände mig mest tom. Det var andra gången på en månad. Oprovocerat. Är det jag som har varit en dålig ledare, eftersom hon är rädd att mista min uppmärksamhet när Vilja kommer för nära. Har jag inte visat att jag är hennes ledare. Det spelar ingen roll. Det är svårt. Hon är så mycket revir och jag har inte visat mitt revir. Nu är jag rädd att det är försent. Det gick bra, det hade lagt sig, men när jag såg de lite svullna revorna på Viljas kind knöt det sig i bröstet. Nu kan hon inte vara med som en familjemedlem längre, hon får sitta på sidan och vänta på sin aktivitet. Det är sorg i hjärtat och Vilja förlorade sin allra bästa vän. Jag också.

11 kommentarer:

  1. Förstår dina tårar och din smärta över dem du håller i ditt hjärta.

    Kram Ellinor

    SvaraRadera
  2. Jag ryser när jag läser vad du skriver - är så ledsen för er skull!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Tveka inte för att ta råd och stöd från Anna eller från hundens gård!! Tänker på er! Massa kramar Mirja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mirja. Vi är i kontakt med Tomas och Tina, så allt blir nog bra :) Kramar från oss

      Radera
  4. Så ledsen för er skull, måste var fruktansvärt när sådant händer. Hoppas ni hittar någon lösning så ni alla kan känner er trygga. Kram Sofie

    SvaraRadera
  5. Jobbigt, jobbigt. Hoppas det löser sig för alla. Kram!

    SvaraRadera
  6. Usch det lät otäckt. Och jobbigt att ständigt behöva vara på sin vakt. Hoppas det löser sig!
    Kram Annica

    SvaraRadera
  7. Förstår dig precis. vår äldsta hund Molle började helt plötsligt att morra åt Alice. Vi visste inte varför, men förstod till slut att han vaktade vår då nya valp.
    Han står sedan dess helt i hundgård och det fungerar, nu är alla vår hundar i hundgård men de var de inte när de bara var två. Självklart är han ute lika mycket som dem men han får inte komma in som de andra. När han är utanför hundgården är han världens snällaste hund men inne i hundgården vaktar han "sina" tikar. Han har aldrig gjort något mot någon men detta morrande är inte heller trevligt. Nu sker det endast någon enstaka gång och då när tikarna löper och han är ALDRIG ute själv med barnen. Då vi inte vill föra detta vidare tänker vi aldrig avla på honom (tyvärr då han är en grym jakthund) så har vi nu i tankarna att kastrera honom och om detta inte hjälper så får vi nog göra oss av med honom. Men det är svårt, det är gått 4 år sedan första morret men det är jobbigt att alltid vara på sin vakt, trots att han är i hundgård. Men om det finns lösning på problemet är det ju alltid välkommet.
    Kram och lycka till.

    SvaraRadera
  8. Nämen vad säger du!! Usch så jobbigt, men tur att det gick så bra ändå. Lilla hjärtat då! Hur blir det med hunden nu? Förstår att det måste kännas olustigt att ha kvar henne?

    SvaraRadera
  9. Usch och fy, stackars er! Stor kram

    SvaraRadera
  10. Massa kärlek och tankar till er. Vi har också problem med nikita. Hon har markerat några gånger men aldrig bitit. Det är så trist och svårt att veta när gränsen är nådd och vad man då gör. Och hur länge ska man vänta och vad ska få hända. Frågorna är många. Hoppas att det ordnar sig för er. Stor kram

    SvaraRadera

Tack för din kommentar och ha en fin dag.