söndag 29 april 2012

En kärleksförklaring.

Och så den här lilla damen, fröken Vilja. Älskade underbara varelse, som får mig att svämma över av kärlek. Det skrivs inte lika mycket om henne här längre och det är främst för att jag tycker att hon har blivit så stor, hon är en egen individ nu och förut handlade mycket om mat, vikt, längd, sitta, stå, gå osv. Nu är det en annan form av utveckling, som jag inte alltid känner att jag behöver dela med mig av på samma sätt. Det är som att någon skulle sitta och skriva ut hela min personlighet för hela världen. Det är så mycket som händer hela tiden och det är så mycket känslor varje gång och jag får tårar i ögonen för varje liten sak hon gör och måste stanna upp och andas och leva här och nu. Som när hon leker helt själv med Teja ute på gräsmattan med bollen eller som när hon kramar om mig, inte bara håller i, utan den där känslan när hon faktiskt kramar mig. Eller när hon stryker lätt med handen över kinden och ser mig i ögonen. När hon nickar och går och hämtar böcker om jag frågar om vi ska läsa en bok eller sträcker fram sin schampoo-flaska och jag frågar om hon vill tvätta håret, hon nickar och rufsar sig i håret. När man får låta henne känna på Storsjöns vatten för första gången med handen och kasta sten i vattnet. Eller de gånger hon blir så arg att hon kastar sig i ilska på golvet och man för en kort stund blir så matt. Alla de gångerna är så fantastiska att få uppleva. Hon är så liten, men ändå har hon blivit så stor. En till tand har dykt upp också, en tredje kindtand. Och matvägrar gör vi mest hela tiden nu och ibland förstår jag inte hur hon inte blir hungrig. Varje sekund, varje dag, är det något nytt och hon lär mig att se på saker på ett annat sätt. Och hon är så mycket jag och hon är så mycket Henrik. Det är fint. Mycket fint. Värt att älska med hela hjärtat och lite till.
Mina hjärtan. På väg hem från stugan hälsade vi på Henriks gamla dagmamma. Jag var tvungen att avvakta innan jag gick fram, för jag tyckte att det var ett fint återseende och hade tårar i ögonen.

3 kommentarer:

  1. Vilken jätte, jättefin text Sandra. Man älskar med hela hjärtat. Kram

    SvaraRadera
  2. så vackert skrivet. Ja tänk att man aldrig slutar att förvånas över dem, över hur mycket kärlek man har som man bara kan ösa över dem och hur snabbt de lär sig saker! Vad gjorde man egentligen innan man fick sin lilla loppa, livet måste ju varit bra mycket tristare! ha en härlig valborg nu! Kram

    SvaraRadera
  3. Det är en underbar tid ni har nu, för som du säger händer det saker hela tiden. Lilltjejen håller på att växa sig stor och lär sig saker hela tiden.
    Tiden går tyvärr alldelens för fort, kan knappt fatta att mina tre söner nu är 12,14 och 16 år...var har åren tagit vägen?
    Så passa på att ta tillvara alla dessa härliga stunder.
    Kram Annica

    SvaraRadera

Tack för din kommentar och ha en fin dag.