St Olavsloppet 2010 är nu över.

Sätt på låten och tänk dig in i att...

...Du sitter i en minibuss med ett gäng glada tjejer efter Norges vackra vägar, på väg mellan sträckor. Några har sprungit, andra väntar nervöst på att få ge sig i väg på sin sträcka. Det hänger svettiga lagtröjor i hela bussen, svettiga sportbh:ar över nackstöd, ryggsäckar, matlådor med mat, Blåbärssoppa som dricks direkt ur tetra förpackningar. Bilköer. Löpare som kämpar efter vägkanten. In och ut ur bussen för att heja på vår lagkamrat och andra löpare. Vi bjuder dem på jubel och skön musik, för att ge dem lite extra kraft på vägen. Skratt. Svett. Felparkeringar. Den här låten spelades allra mest och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag hör den.

Föreställ dig att Du är ute på din sträcka, det svider i benen, pulsen är hög och det känns som om det inte finns så mycket kvar att ge. Tänk dig då, att långt därframme se en minibuss med tjejer i orangea hejartröjor som hoppar, sjunger, dansar, Du hör musiken. Det är helt omöjligt att inte få nya krafter då.

Det är något speciellt med St Olavsloppet. Vacker natur. Härliga människor. Löpning. En riktig fest. Det är nästan med en liten sorgsen känsla jag i dag sprang i mål tillsammans med laget. Ett år till nästa. I fyra dagar har vi tillsammans med hundratals andra lag tagit många steg från Trondheim i Norge till Östersund i Sverige - St Olavsleden. Totalt ca 33 mil. Många har sprungit flera dagar i rad och det sliter både fysiskt och psykiskt, men man gör det år efter år, för man vet att det är värt det. Ska erkänna att jag i dag efter målgång var helt slut på energi och kände mig yr och trött. Hann knappt lägga ner huvudet och sov rakt av i två timmar. Även om jag vilade i går och fick en härlig eftermiddag/kväll i vackra Oden med finaste och prinsessa, så hade jag inget kvar att ge av i kroppen på min sträcka i dag. Det är nog de längsta 11,6 km jag har sprungit hittills i mitt liv. Så även om värmen (24 grader) som helt plötsligt har kommit till Östersund var påfrestande, så var det nog onsdagens och torsdagens lopp som satt som sten i benen. Och mitt psyke orkade inte riktigt med att pressa mig ännu ett steg.

Tack till tjejerna i laget för trevliga dagar. Finaste H för stöd och mental uppladdning. Mina vänner för deras engagemang för min löpning. Alla människor som finns runt omkring och gör St Olavsloppet till ren löparglädje.

Mina resultat under loppet är:

Onsdag Trondheim - Malvik 15,9 km. Tid: 01.13.06. 04.35 min/km

Den här sträckan är jag mest nöjd med, väldigt nöjd. Innan loppet funderade jag över om jag skulle orka hålla samma tempo som på 10 km och jag valde att testa kroppen om det skulle hålla, det gjorde den. Jag är nöjd över tiden, men jag är nästan mer nöjd över att kroppen kändes bra både fysiskt och psykiskt.

Torsdag Sul - St Olavsbrua 9 km. Tid: 43.14

När jag fick frågan om jag kunde ta den här sträckan såg jag den lite som en utmaning. En av mardrömssträckorna på torsdagen med rejäla höjdskillnader. Jag försökte intala mig själv "om du springer den här på 5 min/km så ska du vara nöjd", men ibland har jag sådana krav på mig själv. Så även om jag klarade det på under den gränsen, så kände jag en besvikelse. Men i dag känner jag mig ändå rätt nöjd och för varje lopp man genomför lär man sig något nytt, det är det som är så härligt med löpningen.

Lördag Järpen - Mörsil 11,6 km. Tid: 55.26. 04.46 min/km

Veckans största besvikelse. Det var nästan så att man fick tvinga mig att hålla tillbaka tårarna efter att jag hade växlat över till nästa tjej. Jag kände mig otroligt laddad inför den här sträckan och såg den som en final på det här loppet och mitt mål var att slå km-tiden från onsdagen. Jag misslyckades verkligen. Inget kändes rätt och jag fick slita för att förflytta min kropp framåt. Även om det kändes väldigt tungt efteråt, så gör det mig inte så mycket nu. Det är bara att acceptera att man har dagar då det helt enkelt inte fungerar.

Så nu ser jag framemot nya träningspass och som det ser ut, så har jag äntligen träffat en tjej som tycker om träningen precis lika mycket som mig och som mer än gärna både tränar riktiga långpass och intervaller. Ska jag äntligen få in en bra rutin på långpass? Visst känns det mycket lättare att ge sig ut två timmar om man har någon att prata med samtidigt.

Nu säger jag god natt till Er alla, själv ska jag försöka sova som en prinsessa i natt och påbörja några dagars återhämtning. Det känns som om det behövs.