Det var en brandman vid min sängkant i natt.

Ja. En brandsoldat. En hjältehistoria, han kom för att rädda mig. Nästan som prinsen på den vita hästen. Det kommer nog inte att hända så många gånger i mitt liv att en brandman står i arbetskläder i mörkret och lyser med ficklampan och säger: "Jag ska rädda dig".

Eller. Nu sa han inte direkt så. Men med min fantasi så skulle jag kunna romantisera ihop en riktig saga av det här. Det var inte särskilt romantiskt. Jag fick mest skämmas över min oduglighet att inte byta en säkring i trappuppgången. När jag kom hem från sent arbete i går och skulle koka te, så blev det mörkt i många lampor. Med hjälp kunde jag konstatera att det var i trapphuset det var fel och inte i lägenheten. Dock är jag så feg att jag inte ville byta den när huvudströmmen var på. "Jag klarar mig till i morgon när Du kommer hem", med en underton "snälla, snälla, snälla, låt mig slippa byta den där..."
När jag hade lagt mig, så hörde jag en liten stund senare, en stor lastbil, som väsnades på vägen som passerar utanför. Brandbilen, tänkte jag och log lite skamset, samtidigt som finaste är lite för söt ibland. Tio minuter senare kunde jag ha alla lampor tända (om jag hade velat det).

Så han var min hjälte, även om han inte bar ut mig ur ett brinnande hus med sina starka armar, så fick jag ljus igen och det viktigaste,
en godnattgos.