Löptur på fjället.

Storhogna 20100619.

Jag hade längtat så otroligt efter att få springa på fjället när jag åkte upp till Storhogna. Det har varit en lång och kall vår och det känns som om det var evigheter sedan jag fick andas frisk fjälluft senast. När jag kom fram på fredagen, så var det väldigt kallt och det var som om himlen var öppen. Regnet öste ner och låg tungt över fjället. Jag bestämde mig för att ställa in löpturen som jag hade planerat.

På lördagen när jag vaknade, bestämde jag mig för att, oavsett väder, att jag skulle ge mig ut på fjället efter ridturen. Efter tre timmar på hästryggen fick jag bra tips nere i hotell receptionen om vart jag kunde springa. Mannen i receptionen varnade dock för att det skulle vara väldigt mycket vatten. Under löpturen fick jag inte en droppe regn på mig och även om vägen dit innebar en svår, blöt och tung terräng, så njöt jag. Varje sekund. Fjället är som medicin för själen och den här dagen var det bara jag och fjället. Att klättra uppför fjället kändes i benen, men väldigt bra träning.
Jag sprang delvis på en led som heter "Karl XI's väg". Som är döpt efter Karl XI som var kung i Sverige på 1600-talet. År 1655 var kungen på väg hem från Norge och det sägs att när han kom till toppen av detta fjäll, blev han alldeles tagen av den vackra dal med bäckar som rann ner från fjällets topp och den vackra grönskan som låg framför honom. Kungen ska ha låtit sina mannar övernatta där.
1965 byggdes en liten kaffestuga vid fjällets fot, stugan blev sedan Karl XI's värdshus, som 1999 blev Storhogna Högfjällshotell & Spa, som det heter än i dag.

Efter 15 minuter slutade jag försöka att inte bli genomblöt.

Var tvungen att hålla koll på vart jag satte ner fötterna, för att inte trampa snett på blöta och hala stenar.

Mitt mål - Fallmoran.

Som man hittar alldeles nedanför Samevistet.

Jag gick inte hela vägen med fallet, där det ska finnas fina fäbodar efter vägen att se på.

Jag lyckades faktiskt inte stå på benen hela vägen, när jag kom tillbaka till hotellet, undrade det om jag hade varit ute på ett lerbad. Det är också bra för huden.

Vid Fallmoran finns en liten raststuga där man får övernatta.

Det var otroligt mycket vatten som kom från alla håll och rann ut i Fallmoran. Vore roligt att besöka Fallmoran och området runt omkring lite senare på hösten, för att se hur pass mycket mindre vatten det blir.

Raststuga.

Jag visste att det fanns flera vägar som bar till Fallmoran och jag räknade ut att jag på vägen dit, hade tagit vägen som de sa att jag inte skulle ta. Så jag begav mig av ännu högre upp på kalfjället för att få en väg med lite mindre vatten, det visade sig när jag kom tillbaka att den tog hälften så lång tid.

Den här bilden tog jag när solen trängde igenom de tunga molnen och visade mig vacker blå himmel.

Förstår ni varför jag älskar det här?

Alldeles för många dagar, timmar, minuter från fjället, gjorde att allt jag såg var vackert.

Jag längtar redan till att jag åter får bli ett med fjället.