Gruvar mig.

I kväll är det alltså dags för Offerdalsmilen. Om 4,5 timme är jag förhoppningsvis ute på banan och sliter. Ska erkänna att varken jag eller fröken U är särskilt laddade och jag har blivit varnad för en tråkig och tung bana. Men visst är det så, att då är mina förväntningar inte så höga och jag kan inte bli besviken? Eller så är det så att jag förväntar mig att kunna springa på en bättre tid än 45,27 som jag hade på förra milloppet. Och jag vet att det blir svårt för mig på den här banan, men jag vet också att min besvikelse ändå kommer att bli stor om jag inte klarar av det. För jag vet också, att om mitt psyke håller, så ska mina ben orka nöta uppför de där backarna....

Så min groda och prins, egentligen är det bäst om du står efter banan och skriker åt mig att det går för sakta, så att du får en glad tjej med hem i kväll. Förvandlingen går fort från prinsessa till häxa. Ibland.
Prinsen får i kväll vara min & U:s coach och egentligen så tycker jag att det roligaste med kvällen blir att jag får socialisera med vackra U och finaste samtidigt. Myser.

Så,
önska mig lycka till.