Rakt in i mitt hjärta.

Susan hade lagt ut en länk till en av Marcus Birros krönikor på Expressen.

"När en sorg gått över är den magiskt vacker att ha i sin hand"

Det han skriver i den krönikan gick rakt in i mitt hjärta.
För mig är det skrivna ordet väldigt betydelsefullt och jag både skriver mycket själv och funderar mycket över andras texter. I går kväll när jag läste den här krönikan fick jag byta mig i tungan för att inte börja gråta. Texten kändes så ärlig och så mycket känsla.

Marcus sätter i den krönikan ord på sådant som väldigt många undviker, att prata om sin sorg, att våga se andras sorg.
Omvärlden är så rädd för att bli en del av andras känslor.

Marcus skriver:
"Vad det här landet behöver är fler mötes-platser, fler arenor, där vi kan träffas och spegla oss i varandra, sådana vi verkligen är, i all vår skröplighet, fulhet, utsatthet och rädsla.
Där vi kan visa våra ärr utan att skämmas"

När Marcus skriver meningen om när de kom tillbaka med hans döda son, då värkte det i bröstet. En mening som man knappt vågar känna på, som inte tillhör verkligheten.

Läs även de sista fyra raderna. Helt fantastiskt.
Ord som berör.