tisdag 9 mars 2010

Det är bara döden.

I går hade jag ett samtal om känslor, sorg, nedstämdhet, glädje,
med en vän. Ett samtal som näst intill gjorde mig stum.
Och fundersam.

Jag önskar att jag kunde ta en print screen på min hjärna och visa
exakt hur jag funderar över detta.

Personen har ett hjärta av sten.
Det är inte bara ett skal eller ett spel.
Det är verkligen en sten.

Eller är det avsaknad av empati.
Ett ego i dess negativa form.

Eller är det så man ska leva.
Ensam.
Bara tänka på sig själv.

För mig är det så självklart.
Man måste vårda sig själv.
Men för mig är det lika värdefullt att vårda andra.
Att räcka ut handen.
Att ge en kram.
Lyssna.
Att bara finnas där.
De jag vårdar är lika viktiga för mig.
Som jag själv är.

Att våga och kunna vara ledsen är en del av livet.
Det är då vi lär oss att uppskatta de allra lyckligaste stunderna i
livet.

Därför blir jag skrämd.
När jag ser ett hjärta som är svart.
Som är dött.
Det finns bara jag.
Det finns inget annat.
Det är bara döden som kan beröra.

Den här sortens människor måste vara väldigt få i antalet.

Jag önskar att man kunde öppna detta hjärta. Få det att blöda. Få
det att kunna känna sorg och glädje.

4 kommentarer:

  1. Hej Sandra,
    Vad ledsen jag blir när jag läser det du skriver. För din väns skull! Så mycket din vän förlorar genom att har ett "hjärtat av sten" som du skriver. Att kunna känna ordentligt livsglädje och kvalite hör ihop med att kunna visa känslor och empati, och våga visa sina känslor. Det är det som får människan att växa.

    När jag läste ditt inlägg kände jag ändå en väldig lycka för att jag har det bra och vågar visa vem jag är i olika situationer. Och det är inget som jag skäms för. Jag är jag och jag trivs med den jag är!

    Kram
    Carina

    SvaraRadera
  2. Du är fin du Sandra.
    Ditt hjärta är i alla fall öppet och varmt <3

    kram på dig

    SvaraRadera
  3. Undrar vad som stängde det där hjärtat... Så otäckt, synd och tragiskt.. :-(

    SvaraRadera
  4. Carina: Jag känner precis som dig. Man ska se till att glädjas åt att man vågar känna. Funderade på det där i ett dygn från att vi pratade om det. Det kändes så overkligt. Kram Sandra

    Anna: Tack fina du. Kram S.

    Snusan: Det sägs att det finns orsaker till att man blir så. Ibland känns det skrämmande, så man kanske inte ens vill veta. Kram

    SvaraRadera

Tack för din kommentar och ha en fin dag.