Det är bara döden.

I går hade jag ett samtal om känslor, sorg, nedstämdhet, glädje,
med en vän. Ett samtal som näst intill gjorde mig stum.
Och fundersam.

Jag önskar att jag kunde ta en print screen på min hjärna och visa
exakt hur jag funderar över detta.

Personen har ett hjärta av sten.
Det är inte bara ett skal eller ett spel.
Det är verkligen en sten.

Eller är det avsaknad av empati.
Ett ego i dess negativa form.

Eller är det så man ska leva.
Ensam.
Bara tänka på sig själv.

För mig är det så självklart.
Man måste vårda sig själv.
Men för mig är det lika värdefullt att vårda andra.
Att räcka ut handen.
Att ge en kram.
Lyssna.
Att bara finnas där.
De jag vårdar är lika viktiga för mig.
Som jag själv är.

Att våga och kunna vara ledsen är en del av livet.
Det är då vi lär oss att uppskatta de allra lyckligaste stunderna i
livet.

Därför blir jag skrämd.
När jag ser ett hjärta som är svart.
Som är dött.
Det finns bara jag.
Det finns inget annat.
Det är bara döden som kan beröra.

Den här sortens människor måste vara väldigt få i antalet.

Jag önskar att man kunde öppna detta hjärta. Få det att blöda. Få
det att kunna känna sorg och glädje.