När varje dag är som att bestiga ett berg, om och om igen.

Om tre dagar har jag, förhoppningsvis, genomfört mitt första fjällmaraton. Eller inte förhoppningsvis, det är klart jag har. Om jag inte blir skadad på vägen. Just nu känns det så långt borta. Snart ska jag berätta för er varför min kropp och jag har bestigit flera berg dagligen i flera veckor. Varför min kropp inte mår som den ska. Jag tror att man inte alltid kan förstå det när jag har slagit personligt rekord på 10 km gång på gång, på halvmaraton osv. Det bara fungerar. Av sig själv. Uppenbarligen finns det så mycket styrka. Så jag längtar till att min kropp är bra. Snart så. Snart är det bra. Jag längtar så oerhört efter att få tillbringa den här helgen och nästa och ännu nästa (nästan en hel vecka) i fjällen. Och sedan dagar i södern. Och någon vecka efter det en vecka i fjällen. Jag räknar ner arbetsdagarna. Sedan ska jag njuta av veckor av ledighet. Kärlek.