Kärlek.

Klockan 06.02 i morse började min väckarklocka ringa. En stund senare klev jag upp för att äta havregrynsgröt med russin, kardemumma och mjölk. Samt ägg, kaviar och ett glas apelsinjuice. Plus de kosttillskott som har kommit in i mitt liv senaste veckan. Gick sedan och la mig en liten stund, läste lite och pratade med H, som verkar ha omöjligt att sova när jag är vaken, och alltid är pigg som en lärka på morgon. Och visst är det härligt när man är två som är vaken så tidigt en söndagmorgon.

Strax före kl 08 drack jag en kopp med fullkornsvälling och lite kaffe. Plockade ihop det lilla jag skulle ha med mig i väskan och redo.

Redo för vad, tänker Ni och vad har Kärlek med allt det här att göra?

Det ska jag berätta för er.

Den här veckan, efter långstafetten, har varit riktigt tung för mig mentalt i löpningen och om inte den psykiska delen är med, så fungerar oftast inte den fysiska heller så bra. Under St Olavsloppet var det en tjej i laget, som jag vetat vem hon är, men aldrig pratat med. Mycket trevlig och ambitiös och lever för träningen. Hon har kört flera Iron Man och har nästa om knappt en månad. Och jag fascineras verkligen av människor som henne. En drivkraft som man inte hittar hos så många människor. När hon ringde för en vecka sedan och tyckte att vi skulle träna ihop blev jag otroligt glad. Dels för att jag fick en känsla av att vi är på ganska lika nivå i löpningen och att få sällskap på träningspass av någon som jag tycker verkar vara trevlig att umgås med. Jag hör väl till den typen av människa som tycker att en löptur tillsammans är trevligare än en kaffe på stan. (Även om en kaffe på stan också kan vara väldigt trevlig). Vi bestämde i alla fall att vi skulle köra ett långpass tillsammans den här helgen.

Så efter att ha varit mentalt nere i löpningen den här veckan, så var jag lite rädd för det här passet.

Vad kommer kroppen att säga? Psyket?

Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde känna sådan ångest över att det inte skulle fungera.

För långpasset var ren kärlek för mig. Allt kändes helt perfekt.

Det är sådana här pass som gör oss löparfrälsta.

2.45 minuter i ett riktigt bra tempo.

Grusvägar, asfalt, skogsstigar, ängar, lagom kuperat.

Doften av blommor och sommar, vacker natur, en sol som försökte bryta igenom. Trevligt sällskap. Lätta fötter. Pigga ben. Lagom puls som kändes mot sportbh-kanten.

Inga skavsår efter kanter på kläder eller ryggsäck. Inte ont i fötter eller knän.

När jag visste att jag nästan var klar och skulle ta sista biten i backe från Badhusparken, sa jag tyst till mig själv: "Det här är inga problem, det här fixar du".

Visst kändes benen trötta, det ska de vara efter 2,5 timme, men jag hade inga problem och jag kände mig långt ifrån stum. Det kändes verkligen som att jag kunde syresätta musklerna utan problem.

Känslan när jag var klar, var kärlek.

Fjällmaraton om fyra veckor känns inte längre som mitt livs största utmaning.

Jag vet att jag kan klara den och jag ska klara den.

Med ett leende.

Efter en lång stretch och en dusch, skrek min mage efter mat och även om jag inte är någon fantast av pasta. Så visste jag att min kropp verkligen behövde mycket kolhydrater. Så det blev en laxpasta, som jag gjorde av kallrökt lax, schalottenlök, vitlök, dill, fiskfond, vitpeppar och grädde. Till det pasta och färska tomater och massor av kallt gott vatten.
Otroligt gott och lättlagat.
Samtidigt vill jag passa på att tipsa om en ny pasta jag testade i dag, kräsen som jag är på pasta, så anade jag att den här skulle falla mig i smaken. Och det gjorde den. Några silvermynt dyrare och längre koktid än "vanlig" pasta, men det är det värt.

Förutom ett mycket härligt träningspass i dag, så har jag fått en otrolig nyfikenhet på att testa cykling. Det känns bara som att man inte rusar i väg och köper en cykel och sedan inser att det inte var något för mig.

Nu ska jag njuta av en kopp kaffe och en bok på balkongen.

Hoppas att Ni har en härlig söndag.