Jag är inte knäpp, bara lite annorlunda ibland.

Jag är inte knäpp, bara lite annorlunda ibland.
Ibland sätter man eld i sitt eget huvud.
Vissa kan bara släppa det. Inte jag.

Till historien.
Satt i telefonen med en god vän i går. Berättade om min trötthet, svullna mage, problem med att gå på toaletten, illamående osv. de senaste veckorna. ”Du kanske är gravid, jag var jättetrög i början i magen” säger hon i den andra delen av telefonen. (Grattis nu vet ni alla om att jag har varit trög i magen och att jag gör en sådan sak som bajsar, för de som tror att jag inte gör det).

Så trots att det ska vara i stort sätt omöjligt (även jag fick sexualundervisning) och att det är 3,5 vecka sedan jag hade min senaste mens (för er som är insatt i det här med graviditet, vet även att man oftast inte testar så tidigt). Jag kunde i alla fall inte bli av med tanken, någon orsak måste det finnas till att jag känner mig som jag gör stundvis. Eftersom min provsvar från läkaren såg normala ut. Vad man nu räknar som normalt. Så efter att ha vankat av och an, hoppade jag upp på cykeln och gav mig i väg till ICA Maxi.

Jag ska erkänna att jag fann det lite genant när jag insåg att det var fler än jag som hade valt att besöka butiken den här tiden. För nog är det så att bekanta skulle finna det väldigt intressant om de fann mig bland hyllorna på ICA med ett graviditetstest. Ja ja. Lyckades ta mig igenom kassan. Betala. Jag tror kassörskan log mot mig. ”Det är bara jag som inbillar mig” ville jag viska. Som om det vore det första testet hon sålde. Det gick smärtfritt. Glömde jag berätta att jag kände mig tvungen att handla något mer för att det inte skulle kännas så konstigt. Väx upp Sandra. Du är vuxen och det finns inget onaturligt i att handla ett graviditetstest. Cyklar hemåt.

Det där med att man ska testa samma dag som man förväntar sin mens, testa på morgonurinen osv. Det tänkte jag inte på just då. För jag menar, är det positivt, så är det positivt. Eller. Kan någon lära mig hur man håller sig lugn? De där sekunderna som jag väntade på att kontrollremsan skulle synas kändes som evigheter. Jag inbillade mig att jag såg ett svagt rött streck där bredvid (det fanns aldrig där).
I natt har jag inte kunnat sova. Vridit och vänt på mig. Orolig. Så i morse gick jag upp tidigt för att kunna bekräfta för mig själv att testet på kvällen visade samma resultat med morgonurinen. Det gjorde det och inte med något ljust rött streck, som jag inbillat mig kvällen innan. Tassade tillbaka till sängen och lyckades somna om.

Ibland är man inte riktigt normal. Kanske låter jag som att jag har en icke önskan om barn.
Det är inte det som gör mig orolig. Jag är bara rädd för att det ska ske saker som inte är planerat.