Möte med min bästa vän.

Jag har inte skrivit så mycket om Kenzo här sedan han flyttade. Det har stundvis varit väldigt tunga känslor och jag har saknat honom till tårar. Vilket har gjort att jag heller inte klarat av att träffa honom. Har varit så rädd för att känna att det var fel beslut, att jag vill att han ska vara hos mig. Det kändes som om det skulle vara en tung känsla att bära på.
Min familj har "tassat på tå" när det gäller honom och inte vetat hur de ska bete sig eller hur mycket de kan prata om honom. Det har helt enkelt blivit total tystnad om honom.

I dag kände jag att det var dags att träffa honom. Jag bet mig i tungan för att hålla mig från tårar på väg ut till min mor. Vi samlades där i eftermiddag för lite påskmat.

Jag förväntade mig att han skulle möta mig i dörren.
Det gjorde han inte. Han hörde inte när jag kom, utan jag fick ropa på honom och när jag såg honom, det var en helt annan hund. Han hade blivit så stor och grov. Om någon annan hade gått med honom på stan hade jag inte känt igen honom.
Han var lite tveksam innan han klev fram och tyckte att jag luktade mumsig hundtik. Sedan gosade han in sig och började prata (hundprata), det var som om han gnällde på mig för att ha lämnat honom. Vi skrattade för det var som om han ville berätta vilken dålig människa jag var. Sedan gick jag ut en sväng och fick hämta andan. Kenzo var rätt trött och sov rätt mycket, så jag var inte så mycket med honom. Att många ur familjen var nära underlättade också, jag var otroligt glad över att se dem och min älskade brorson, han börjar bli stor och jag önskar att jag kunde få så mycket mer tid med honom. Många har inte tålamod att låta dem vara barn och få dem att aktivera sig, att hjälpa till. Det är det viktigaste när jag är med honom, att få honom att vara med hela tiden och hjälpa till. Han är riktigt trotsig nu, men med tålamod och lite lirkande så går allt av sig själv och med lite extra tid. Älskade lill-prins.

När vi skulle åka var jag rädd för att bli ledsen, men även om det gör ont i hjärtat, så kändes han inte som min Kenzo, som den Kenzo jag lämnade bort. Jag fick knappt se den där glöden och energin i honom som jag tyckte så mycket om hos honom, som jag saknar. Den finns säkert där, men jag hann inte uppleva den. Jag blundade kanske för den, eller så är han inte den han var. Men jag är helt säker på att han har det bra och jag hoppas att jag nu kan bli mer normal, och kunna engagera mig hur det går för dem och Kenzo.

Påskhelgen har varit helt fantastisk och jag ska skriva mer om den när jag har lagt in bilderna. Nu ska jag avsluta ledigheten med Arn.

Hoppas att Ni alla mår bra och har haft en härlig påskhelg.