Rädsla.

Vilja skrämde oss rejält tidigt i morse, vårat lilla hjärta. Klockan 04 vaknade jag av hon var lite ledsen. Jag skulle flytta mig till andra sidan så att hon skulle få äta. Då hörs det som att hon kräks. Normalt så hör man hur hon själv ordnar upp det, men det jag hör är att det blir alldeles tyst och jag blir livrädd och rycker till mig henne. Hon gråter i panik och sedan blir hon tyst och jag ser att hon knappt får någon luft. Henrik är uppe på en gång och tar henne för att försöka hjälpa henne. Tiden gick så sakta, även om det handlar om en väldigt kort stund. Jag ser på Henrik att hans oro växer och även om jag visste så frågar jag: Andas hon? Till svar får jag: Ja, men det är knappt det. Då larmar jag 112. Jag kommer knappt ihåg vad de sa, men vi bor så nära och jag hör att ambulansen rullar in på gården. Då har Vilja börjat andas igen och ögonen som hade varit stora och tittat på oss rakt fram som ett rop "hjälp mig", börjar se sig omkring. Ambulanskillarna möter Henrik i trappan och de tar Vilja. Vi åker sedan in på akuten och allt ser bra ut. De tror att det kan ha varit en slemklump i halsen.

Det här var verkligen fruktansvärt och jag vet inte hur jag ska kunna slappna av och kunna sova. Känslan och den hjälplösheten jag kände när hon inte andades är obeskrivlig, det gjorde ont i hela kroppen. Det tog en bra stund efter att hon blev bra, som jag kände att jag blev närvarande igen. När de pratade med oss på akuten hade jag all fokus på henne. Som i en bubbla. Kanske är det vad man kallar en liten chock. Jag ser hennes blick när hon inte fick någon luft framför mig hela tiden. Jag har gråtit lite, av glädje att hon ligger här i min famn och sover som hon brukar göra. Man får inte glömma hur skört livet är. Jag tänker på hur jag i går kväll gick en extra gång bara för att ge henne en puss på huvudet. Jag älskar dig lilla vän.

Bilderna är tagna i lördags, första dagen i babygymmet.