När ett barn blir sjuk.

Vilja tycker att vedspisen och kakelugnen blir intressantare och intressantare för varje dag. Samtidigt blir hon duktigare på att förstå vad ett nej är. Ibland är hon nöjd med att bara stå och titta, men man kan långt ifrån släppa ögat från henne, då hon rätt som det är ska dit och känna på elden. Tänk vad den här lilla tjejen får mig att le många gånger varje dag. I går sa jag till Henrik att det är så roligt att vara med henne nu när man kan leka och göra saker tillsammans och det känns på ett sätt så konstigt att man ska sätta henne på dagis när det är den tiden man har så stort utbyte av varandra. Tänk att det är det här året hon ska börja och jag hoppas verkligen att kooperativet här på ön kommer med goda besked om plats för Vilja till hösten. I går var Vilja väldigt duktig på det här med att ge och ta och hon kan hålla på hur många gånger som helst och ge en sak fram och tillbaka och så skrattar hon på det. Jag rullade runt på golvet med henne och hon tyckte att det var så roligt och när jag jagade henne ålandes på golvet, så kiknade hon av skratt.

Läste i nya Mama om lilla Izabella som har leukemi. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det är så hemskt när det händer ett barn något och jag förstår inte hur föräldrar till barn som blir sjuka eller drabbas av något klarar av vardagen. Det måste vara styrkan av all kärlek man känner, så att man orkar ta en dag i taget. Suzanne, Isabellas, mamma verkar så stark och hon säger ändå att när hon inte trodde att hon klarade något mer, så klarade hon det ändå. Så i dag skänker jag en extra tanke till alla sjuka barn, alla barn som svälter och far illa på något sätt. Till alla föräldrar som kämpar för sina barn.