kung bore har återvänt.

Vardagen anlände med plusgrader, is och lite snö. Så i går, när jag hade bestämt mig för att köra ett långpass morgon därpå kom det snöflingor och när jag och vovvan begav oss ut 05.35 i morse för 14 km löpning så var det ett underbart vinterväder. -2 grader, nysnö på marken, flingor från himlen och vindstilla. Inte en dum sak att göra för vana.

Vardagen har riktigt fångat oss och det är på många sätt. Något som jag har tänkt skriva om i flera dagar och som kanske kommer. Om sorgen när det har gått en tid. Hur vi med sorg bemöter och blir bemötta av människor. Som när man umgås och ingen vågar, eller kanske inte vill, fråga hur man upplever allt. Hur man hamnar i tystnad och får låtsas att livet är som vanligt och man vill bara gråta, be om att få honom tillbaka. Min och min familjs vardag är inte riktigt vardag ännu för vi kämpar på med alla olika känslor, dag som natt. Öppet eller inte. Får kämpa med att inte bryta ihop när människor uttrycker sig om livet och jag vill bara förklara hur värdefullt livet är och hur snabbt det försvinner från oss. Så vardag. Det kanske inte är vardag. Vi försöker komma in i det som är vår nya vardag.

Det är så vackert hemma hos min mamma och det brukar normalt vara snö där mycket längre än här. Bilden tog jag innan vi åkte ner till Värmland vid jul. Jag längtar och känner att de här vinterdagarna är nära nu. Det, om något sitter fint i hjärtat.