lilla fågel.

Solen försökte i kväll tränga sig igenom molnen och stundvis lyckades den. Något kyliga vindar fick håret på mina armar att resa sig när jag satt på bron. På ön bredvid har en ny restaurang haft invigning på slottet och jag hör att något band spelar. Mellan mig och ön har gårdsmejeriet nöjda gäster som äter goda ostar. Kanske åker den där båttaxin för att hämta fler gäster. Helt plötsligt känns ön så lugn, men ändå så levande. En mötesplats för människor.

Här har jag mina rötter, min momma var här på öarna som lillflicka. Blickar bakåt, något som jag försöker göra allt mindre. Fokus ska vara på framtiden, på nuet.

När lugnet hade lagt sig över huset och Allsång på skansen spelade en gammal låt. Då föll jag tillbaka till mig som liten, minns att jag älskade den låten. Då var det mamma, pappa, jag och mina små bröder. Och jag ser min lillebror och jag leka som små. Att han nu fattas mig. Det bränner bakom ögat och det måste bara få komma några tårar. Det är en sådan dag i dag.

Som när jag satt i soffan i kväll och pratade med lilla fröken om himlen, om den lilla fågeln som flög in i rutan och som barnen på förskolan fick begrava och sjunga för i dag. Jag frågade henne om hon tror att mammas lillebror och den lilla fågeln busar i himlen nu, hon nickade.

Med allt vackert som jag har runt omkring mig låter jag känslorna svämma över lite i kväll med en kopp te och ett magasin, för att i morgon ha nytt fokus.