Vi är där igen. Två veckor. 14 dagar som många timmar har varit en vakuum. Sakta börjar jag fundera över hur dagarna har varit. Att saker har varit annorlunda. Att jag inte sett saker. Läst saker. Våra planer föll i morse när jag var så trött och sov i stället. Det var välbehövligt då jag har fått vara hemma hela dagen och känna efter. Och jag skjuter det framför mig, vill inte riktigt ta in det ännu. Vilket är en väldigt hemskt tanke, då jag tror att prästen har rätt i att en dag kommer alltihop och jag tänker hur gör man då, hur klarar man av det.
För första gången på väldigt länge gav min lilla (och otroligt älskade) familj oss ut på en löptur. I -10 grader och blåst. Det är svårt att inte tycka att det är helt fantastiskt när lilla fröken blir alldeles överlycklig när löparvagnen kommer fram och hon springer och hämtar sina ytterkläder och ropar "heja heja". Och jag lagade riktig mat till familjen för första gången på två veckor. Bara det är tillräckligt fint för mig.
121201_6843web.jpg)
121201_6841web.jpg)
121201_6844web.jpg)
121201_6859web.jpg)
121201_6866web.jpg)
Nu lyser stjärnorna så vackert i våra fönster.
Ohh så vackert det lyser och härligt ändå att det är små små framsteg för att kunna gå vidare, kram till er
SvaraRaderaall kärlek till dig och de dina <3
SvaraRaderaTänker på dig och hela din familj. Ord räcker inte till ibland hur ont det gör. Styrkekramar till er
SvaraRaderaMänniskan är fantastisk på så vis - vi klarar mycket, mycket mer än vi tror. Hur svårt och tungt livet än må vara så tar vi oss faktiskt igenom det och vi lyckas hantera även de största och till synes mest svårkontrollerade kriser. Sorg är någonting som man måste få låta ta tid. Det är också viktigt att inte glömma av att sorg och sorgarbete skiljer sig väldigt mycket från person till person. Vi reagerar alla olika och i olika perioder. Detta måste vi ha både respekt och förståelse för. Tiden läker inte alla sår, men den lär oss att leva med dem.
SvaraRaderaStor kram fina du
Kram <3
SvaraRaderaTa en paus och låt det sjunka in. Det gör ont och det kommer fortsätta att göra ont. Lev och minns det fina. Ta en dag i taget och låt Vilja ge dig energi i svåra stunder. Jag hoppas ni känner att ni alltid är välkomna hem till oss. För en paus, skratt, tårar och kusinmys.
SvaraRaderaKram Veronica